Casper och Vimsa på äventyr

Ja så känns det just nu. Hundarna är bara för underbara just nu. Efter en nära döden-upplevelse med Casper för två veckor sedan, när jag trodde att jag skulle förlora honom för gott har det nog vänt. Han har satts in på behandling mot Addisons sjukdom, och efter 5 dagars behandling var det som att vända på ett mynt. Jag har fått tillbaka "gamla" Casper. Ögonen glittrar, svansen tokviftar, han har blivit busig igen. Och jag kunde inte vara gladare. Tänk hur fort det kan vända. För två veckor sedan satt vi i bilen på väg in till jobbet, och jag trodde att det var sista gången jag fick ha honom hos mig. Nu har tankarna vänt till att vi kanske till och med kan börja träna igen. Älskade vännen! Han har ju lovat mig att han ska bli tretton år, och nu känns det inte som en omöjlighet längre :)

Och älskade Lil-Vimsan. Hon är så härlig! Helt fantastisk med det allra mesta. Går små promenader med henne lös, bland hundar, människor, katter och andra störningar. Hon fungerar fantastiskt bra. Håller sig gärna nära och är otroligt lättbelönad. Är anmälda på lite kurser här och var, både rena valpkurser och även en grundkurs i tävllingslydnad. Snömängden har tyvärr ställt till det lite grann, och det har varit många inställda tillfällen -  men det tar vi igen när snön försvinner.

Nästa vecka ska vi gå viltspårskurs tillsammans. Jag och Vimsa, Martin och Casper. Martin tjuvtränade igår genom att dra en nalle fastbunden i ett snöre genom halva huset. Hade tydligen gått bra :) Jag och Vimsa får nog prata ihop oss hur vi ska slå pojkarna!

Over and out från Elin och hundarna.

Finaste finaste hundarna.Så känns det nu i alla fall. Vimsa har efter mycket hårt arbete, några tårar och sömnlösa nätter taggat ner ett par hekto. Ett tag trodde jag att hon alltid skulle få på överväxel. Helt plötsligt en dag bestämde hon sig bara för att man visst tjänar på att slappna av, för då får man mysa med matte och husse, och Casper kanske till och med ligger kvar på golvet så man får lite närhet där.

Jag blir bara mer och mer nöjd med henne. Hon har en arbetsmotor utan dess like, och nu när passiviteten börjar infinna sig känns det nog ändå som om hon kan bli en rätt balanserad hund. Har dock lite dåligt samvete för hur lite hon "kan". Hon kan nog inte ens sitt på kommando än. Det har inte blivit att jag har fokuserat på sådan träning. Istället har vi tränat på att bjuda på trevliga beteenden, stadga genom omvänt lockande och externbelöningar och att lära sig vad man heter. Det känns som om att de andra bitarna kommer falla på plats bara grunden finns där ändå.

Något jag är himla nöjd över är hennes vilja att visa upp förmål för mig. I början ville hon ha grejer för sig själv, och jag vart lite nervös eftersom Casper har fortsatt egentligen ända fram till nu att vilja ha förmålet själv. Jag bestämde mig ändå för att tagga ner lite, och ta det som det kom. Berömde mycket när hon höll sig till mig, och sa väl egentligen inget alls när hon sprang iväg med det. Idag kommer hon ofta in spontant och visar. Hon är så härlig när öronen stryks tätt mot huvudet medan hon kämpar för att få komma upp i ansiktshöjd på mig för att få visa sitt byte! Ibland lönar det sig att inte stressa och bara låta instinkter komma till sin rätt. Med detta i bagaget ska det bli fantastiskt kul att gå jaktkurs i vår!

Har varit lite mycket den sista tiden, så bloggen har fått vila ett tag. Men nu är det väl dags för en uppdatering, tycker ni inte?

Vimsa är nu snart 14 veckor gammal. Jag tycker att hon är lika liten som hon var när vi hämtade henne, men folk omkring mig vittnar om att hon minsann växer så det knakar. 7,35 kg vägde hon vid 12 veckors-vaccinationen. Ja den där vaccinationen förresten. Något hände i den lilla goldenkroppen några dagar i samband med den. Hon blev som ett monster. Gick INTE att få kontakt med henne, hade hon fått hade hon nog sprungit längs med väggarna två dygn i sträck. Ett tag var jag mycket nära att lägga ut annons på blocket, alternativt sälja henne till djurförsök. Som tur är lugnade hon sig efter två dagar (hon hann dock få en riktig diarré-omgång, och bajsade ner halva bilen för mig).

Som sagt, två dagar var hon ett monster. Nu har hon förvandlats till en liten prinsessa. Hon står och kikar på mig med små plirande ögon och är bara så tokigt härlig att jag mest går omkring och ler hela tiden. Vi har passivitetstränat och passivitetstränat och passivitetstränat, och nu har jag verkligen börjat märka resultat. Igårkväll låg båda hundarna och sov tätt intill varandra i flera timmar på kvällen. Eller ja, Vimsa la sig jämte Casper, och han bestämde sig för att ligga kvar. Han tycker fortfarande att hon är ett litet kräk som borde skickas tillbaka till de värmländska skogarna.

Träningen går framåt. Det ÄR ju så kul med shaping. Det är ju helt nytt för mig att shapa in en valp från början, men det känns som om det fungerar bra. Har kämpat flera veckor med ligg, det har liksom inte funnits i hennes repertoar naturligt. Nu i veckan trillade poletten tillslut ner, så nu bjuder tokvalpen på ligg i alla möjliga situationer.

Tågpendlingen fungerar superbra. Båda hundarna sover gott både till och från jobbet. Vimsa har fått testa att gå på egna ben genom Göteborgs central några gånger nu. Att hon är så framåt och modig kan vara jobbigt i vissa andra situationer, men här har jag verkligen nytta av det.

Over and out från Varberg!

Igår tog jag med båda hundarna till jobbet för att Vimsa skulle få testa på att sitta i buren en liten stund. Tågresan gick toppen igen, båda hundarna stensov hela tiden. Lagom tills vi går av spårvagnen vid jobbet öppnar sig himlen i ett skyfall av blandat hagel/regn/snö. Stackars lilla 10-veckorsvalp tyckte att det blev kallt! Snabbt in på jobbet för uppvärmning och avtorkning, sedan blev hon lite gladare igen! Gick toppen att ha dom i buren ihop. När jag kom tillbaka efter 1½ timma satt Casper längst fram vid burgallret (han känner igen mina steg tror jag?) medan Vimsa låg och sussade sött i ena hörnet. När jag öppnade buren vaknade hon med en lång gäsp, ingen stress där inte :) Tillbakaresan till centralen kröntes av minst lika otrevligt väder. När vi kom in på tåget lindade jag in henne i filten jag hade med mig, och där somnade hon gott med en gång. Var inte bara en eller två medpassagerare som drog på smilbanden när dom såg det lilla knytet!

Idag har Jossan och Leia varit här. Leia tyckte precis som Casper att Vimsa är en jobbig lite filur. Jossan gav mig tipset om att ta med Vimsa ut på promenad i en ryggsäck, så att Casper kan få lite längre promenader utan att jag behöver lämna henne själv hemma. Blev nästan en timmas promenad. De första minutrarna undrade hon nog vad matte hade hittat på för otyg, men sedan satt hon mestadels snällt och kikade. Skönt tyckte Casper att få sträcka på benen ordentligt och busa lite med Leia.

Efter två dagar fulla med aktiviteter för en liten valp ligger hon nu när och sover på golvet, men inte utan lite tvångsinsomning. Det går ju ändå framåt, nu räcker det att jag bara håller en hand på henne för att hon ska lägga sig ner och somna.

Over and out säger matte med två trötta hundar, nu ska nog även jag ta mig en eftermiddagslur tror jag!

Det går stadigt framåt för lilltjejen. Från att inte kunnat ta det lugnt för fem sekunder någonstans blir hon som en trasdocka så fort hon kommer in i buren eller upp i famnen. Kul att se framsteg! Nästa steg blir att ta det lugnt på golvet tillsammans med Casper, vilket nog kommer bli en svårare nöt att knäcka. Casper totalignorerar henne, och tyvärr har han slutat säga ifrån när hon är för jobbig, vilket gör att jag får gå in och rädda honom. Han är liksom sådär nöjd över att ha en valp som hänger i kulorna på honom, stackarn! Testade idag att sätta in båda i buren. Tog en stund, men nu ligger dom och sover sött tillsammans.

Igår påbörjade Vimsa sin karriär som pendlarhund. Dvs. vi teståkte sträckan Varberg-Gbg med tåg. Gick över all förväntan. Hon stensov 90% av tiden, såväl på tåget som på centralen. Skönt att se att hon faktiskt kan koppla av även i stressiga situationer. Vi har påbörjat koppelträning så smått. Har fungerat fint hittils, använder klickern och belönar all kontakt med mig såväl i koppel som när hon är lös. Shapingen går också framåt. Förutom kontakt och att följa mig när jag går har vi även testat att gå upp på pallen, gå in med alla tassar i en skål (bra bakdelskontroll) samt lite sitt. Hon är otrolig att träna med, bjuder på så härliga beteenden.

SÅ till den galna tanten. Jag har haft problem med galna tanter på egenligen alla ställen vi har bott på. De hittar alltid något att klaga på. Ganska intressant med tanke på att Casper ALDRIG får hälsa eller springa fram och störa. Vi håller oss på våran kant helt enkelt. Så till tanten igår; Skulle bara rasta Casper en bit bort från vårat hus. Ser att det kommer en kvinna med en schäfer i koppel. Har Casper lös så säger till honom att vi vänder ( han går hela tiden inom en meter från mig). Då frågar tanten med gäll röst; "Har du hunden okopplad?". Ja, svarar jag, men han är ju här hos mig. "Ja men då släpper jag mig hund också då" säger tanten. Svarar att ja det får du gärna göra, men min hund får inte hälsa. "Ja men det kommer dom ju göra om jag släpper henne" säger tanten. Då är det nog bäst att du inte släpper isåfall svarar jag. DÅ tycker tanten att om jag får ha min hund lös så får hon minsann ha sin hund lös det har jag inget med att göra. Hela tiden fram till detta står Casper lugnt vid min sida och undrar om vi inte ska fortsätta vår promenad snart. Tanten säger sedan upprepade gånger med handen på koppelhaken att nu släpper jag henne. Nu börjar jag bli rätt förbannad, så jag lägger Casper ner och börjar gå fram till henne för att förklara vad strikt hundägaransvar innebär. Hon frågar då om han inte får hälsa för att han är sjuk. Nä sa jag, han får inte hälsa för att han har inget behov av att hälsa på främmande hundar när vi är ute och promenerar. "Stackars hund som aldrig får hälsa" säger hon då. Jaja tänker jag, den har jag ju hört förut, och börjar gå tillbaka till Casper. Då börjar tantj*veln vissla på min hund, för att dra upp honom från där han ligger. Lugnt och fint säger jag till henne att du kan vissla hur mycket du vill,min hund är uppfostrad och kommer inte röra sig ur fläcken förrän jag säger att det är ok. Då börjar hon gå med sin hund i sträckt koppel rakt mot där Casper ligger. Det finns gränser för hur man beter sig, så jag går i vägen och blockerar hennes hund och säger (eller snarare skriker i det här läget) att håll nu i din hund annars j*vlar. Du får minsann respektera mig och min hund när jag säger att han inte ska hälsa. Vänder mig sedan om, säger till Casper att nu går vi, han går klockrent vid min vänstra sida hela vägen hem medan tanten går efter mig, ropar att om jag ska bo här får jag minsann sköta mig, och fortsätter vissla efter Casper. Kommer in i huset till Martin och bryter fullständigt ihop. Är så förbannat trött på tanter som ska lägga sig i. Det enda jag vill är att få vara ifred med min hund. Jag stör ingen och vill få vara ifred när jag ber om det. Jag har inget emot att lugnt förklara varför han inte får hälsa, men när folk ifrågasätter blir jag rätt trött. Om dom vill ha en hund som deras kan leka med får dom väl köpa en till själva då! Tog sedan med mig Martin ut, stackars Casper hann ju aldrig göra ifrån sig innan vi träffade mardrömstanten. Då kommer hon gående förbi på gatan. Martin ropar till henne att han vill prata med henne. När hon ser att jag är uppbackad av en två meter lång kille då vågar hon minsann inte prata face to face, utan ropar i princip att alla grannar tycker att vi är jobbiga (intressant, alla grannar vi har träffat har varit förundrade över vilken lydig hund vi har) och om vi ska bo här måste vi skärpa oss. Jag ropar tillbaka det enda budskapet jag vill få fram, att om hon lämnar oss i fred kommer vi inte vara något problem för henne.

Suck, var helt slut när jag kom in och tårarna bara sprutade. Här går jag och Casper, minding our own business, men det duger tydligen inte. För att passa in som hundägare ska man tydligen ha som enda mål att hunden ska hälsa på allt och alla man möter. Lika arg som jag var på henne, lika stolt var jag över min älskade lilla pojk som sköter sig så klockrent fastän matte är fullständigt rasande. Han får 10 guldstjärnor av mig, och massa extra pussar.

Efter en orolig natt, där stackars lilla Vimsa fick springa ut 5 gånger med diarré var jag lagom trött imorgon. Som man brukar säga, det är tur att valpar är söta. Hon var nog rätt trött i morse också, så vi somnade alla tre ihop på en madrass på golvet. Mysigt, och lite mer energi hade jag iaf när vi vaknade igen.

Inga olyckor inne idag hittils. Försöker verkligen vara nitisk med att ta ut henne efter aktivitet, mat och sömn. Ibland springer hon till dörren för att visa att hon vill ut, och då gäller det att vara snabb ;) Har fortsatt med lite klickerträning-light idag. Fokuserar på att det ska vara roligt att ha kontakt med mig, och även följa mig när jag går iväg. Fungerar mycket fint. Vimsa är väldigt förtjust i en rottingpall vi har här hemma, så den shapade vi fram att hon gick upp på, Tokigt kul att ha en valp som tar för sig som hon gör.

Passiviteten fungear bättre och bättre. Hon är fortfarande hysterisk när jag ska äta något, hon ska bara ha det till varje pris. Testade att sätta in henne i buren så fort hon gick upp i varv över maten. Hon lugnar sig i princip genast när jag stänger burdörren, då får hon komma ut. Detta fick jag göra 5 gånger innan hon förstod att nyckeln till att få vara med var att vara lugn. Skönt att hon får fundera själv över vad som fungerar istället för att behöva använda hårda ord.

I lördags åkte vi ända upp till värmland igen, för att få hem våran lilla tjej. Det var så spännande att komma in till Ulla och få träffa henne. Hon är så otroligt söt, väldigt näpet utseende, men med ett temperament som en drake under! Looks can be decieving :)

Första kvällen hade hon svårt att koppla av, och sprang mest omkring. Inga rädslor här inte. Med lugn men bestämd hantering har hon gjort enormt stora framsteg bara på några dagar. Första natten var vi ute två gånger för kiss, nu inatt sov hon hela natten igenom. Hon är en mycket snabblärd liten dam, så man får tänka ett par steg före henne hela tiden. Lika snabbt som hon kommer lära sig bra saker, lika snabbt kommer hon lära sig hyss.

Casper tycker att hon är en liten skrikapa, och undrar om vi inte kan åka till djuraffären och köpa en ny leksak till honom istället.. Plutten! Skämt åsido, han har hanterat hennes hemkomst bra. Säger till henne när det blir för livat, och när hon försöker sno hans leksaker. Bra sidor hos honom som jag inte riktigt visste om jag skulle få se. Däremot bryr han sig inte ett dugg om hon snor hans mat (han har ju aldrig haft någon vidare aptit), så får hon chansen dyker hon ner i skålen. Tänk vad mycket jag hade fått gratis om han bara hade sagt ifrån. Menmen, jag kan ju inte låta honom ta allt :)

Huvudvärken började redan i tisdags, blev lite bättre igår på dagen, men sämre igen på kvällen. När jag vaknade i morse kändes det som hjärnan var fyra gånger så stor och försökte tränga sig ut genom skallbenet. Blev alltså hemma idag.

Casper har tyvärr börjat klia sig igen de senaste dagarna. Vi drog ner på kortisonet för drygt en vecka sedan, och det verkar inte som han riktigt klarar det. Ska prata med vet på jobbet imorgon, och se om vi ska höja igen kanske? Hans vaccin har ju kommit nu också, så det ska vi börja med imorgon. Tur för plutten att han har en utbildad djursjukvårdare till matte, hur skulle det annars gå med alla miljoner (känns det som i alla fal) mediciner han har stått på det sista.

Har precis suttit och inspirationssurfat på hundträningssidor, det är ungefär vad jag orkar med idag. Har beställt "Lydnad i teori och praktik" och en targetstick från Canis. Känner mig väldigt sugen på att sätta igång med en valp igen, och har jag tur fortsätter Casper må bättre (bortsett från klådan då) så jag kan köra igång honom lite sakta.

Nä, nu blir det tillbaka till soffan med blåbärsté igen!